Match it was!
Vi vann! Woho! Andra gånge sedan jag började! Väldigt ovan känsla vill jag lova!
Får små känslomässiga flashbacks från åren när jag spelade med Aston P86. Då var vi ett av de bättre lagen och vann oftast. Dock var det så pass jämna matcher att man oftast var orolig i slutet och stressar upp sig onödigt mycket och är rädd för att förlora.
Egentligen räcker det att en spelare på planen i det egna kaosar lite så blir det svårt för de övriga att vara på rätt plats. Sen brukar en jobbig desperation infinna sig i motståndarlaget som gör att de blir jobbigare att möta än tidigare i matchen. Nåja, vi vann i alla fall, 7-4, och därmed den första segern sedan jag spelade första matchen med laget förra säsongen!
Många av motståndarna blev såklart tjuriga. I Korpen kan det verkligen bli farligt då. Inte minst för att många som är med aldrig spelat innebandy förr... eller åtminstone inte har en grundläggande regelkunskap. De tror att det är okej att knuffa folk över sargen mot en (o)säker död...
Andra gillar att använda klubban som yxa, andra tar bensax när de ramlar och får tag i någon (igår drabbades jag... ryckte mig loss mycket hårt och jag hoppas han fick ont :@), sen finns det de som gillar att använda armbågen på sätt som Gud antagligen aldrig riktigt tänkt sig att den skulle användas på. Men ändå... det har sin charm!
Även om riskerna att göra sig illa finns, så är anfall bästa försvar och att ge sig in i en situation är ändå så grymt peppande. Jag är inte den som blir förbannad eller så, utan håller mig ganska lugn hela tiden. Men där ute i allt krigande så är det ändå väldigt, väldigt behagligt att vara ett irritationsmoment för motståndarna. Att driva någon på planen till att göra något dumt är enligt mig minst lika tillfredsställande som att göra mål. Mål gör jag dock inte så ofta... så jag håller till godo med annat som gör spelet roligt att spela!
Mwah! Pepp! :D
Får små känslomässiga flashbacks från åren när jag spelade med Aston P86. Då var vi ett av de bättre lagen och vann oftast. Dock var det så pass jämna matcher att man oftast var orolig i slutet och stressar upp sig onödigt mycket och är rädd för att förlora.
Egentligen räcker det att en spelare på planen i det egna kaosar lite så blir det svårt för de övriga att vara på rätt plats. Sen brukar en jobbig desperation infinna sig i motståndarlaget som gör att de blir jobbigare att möta än tidigare i matchen. Nåja, vi vann i alla fall, 7-4, och därmed den första segern sedan jag spelade första matchen med laget förra säsongen!
Många av motståndarna blev såklart tjuriga. I Korpen kan det verkligen bli farligt då. Inte minst för att många som är med aldrig spelat innebandy förr... eller åtminstone inte har en grundläggande regelkunskap. De tror att det är okej att knuffa folk över sargen mot en (o)säker död...
Andra gillar att använda klubban som yxa, andra tar bensax när de ramlar och får tag i någon (igår drabbades jag... ryckte mig loss mycket hårt och jag hoppas han fick ont :@), sen finns det de som gillar att använda armbågen på sätt som Gud antagligen aldrig riktigt tänkt sig att den skulle användas på. Men ändå... det har sin charm!
Även om riskerna att göra sig illa finns, så är anfall bästa försvar och att ge sig in i en situation är ändå så grymt peppande. Jag är inte den som blir förbannad eller så, utan håller mig ganska lugn hela tiden. Men där ute i allt krigande så är det ändå väldigt, väldigt behagligt att vara ett irritationsmoment för motståndarna. Att driva någon på planen till att göra något dumt är enligt mig minst lika tillfredsställande som att göra mål. Mål gör jag dock inte så ofta... så jag håller till godo med annat som gör spelet roligt att spela!
Mwah! Pepp! :D
Kommentarer
Trackback
