En Tobbish, en blogg!

Det känns fortfarande konstigt, stundvis. Jag vet lika lite nu inför slutet som inför när jag började ironiskt nog. Inte lika lite om samma saker, men mycket är fortfarande oklart om man säger så.

När jag började visste jag egentligen ingenting, jag visste att jag skulle ha en kurs med pappa och en annan ganska ny kille första dagen. Men det var allt...

Nu vet jag egentligen ingenting om hur den här sista veckan ska se ut. Jag är fortfarande förvånad att chefen lät mig vara kvar den här månaden, trots att jag varit där på upplärning och... sedan det blev känt att jag ska sluta borde det väl varit tack och adjö? Det tyckte (och föreslog) även om käre fader, att jag skulle fått gå hem när det blev klart. Men chefen lät mig vara kvar... och nu är det 5 dagar kvar, sen kommer jag inte dit mer.

Jag undrar om något händer den här veckan som gör mig klokare, jag hoppas det! För just nu känner jag ungefär som en vanlig vecka... med skillnaden att jag efter fredag inte kan prata om "vad jag ska göra nästa vecka".

Jag antar att det är nu glorifierandet av tiden tar vid. Men egentligen, jobbet i sig är det väl inget större fel på. Det hade förmodligen kunnat vara väldigt utvecklande för mig som person... men samtidigt, det som inte går att komma ifrån. Fritiden blev för lidande, och när möjligheten att förbättra förutsättningarna sett till den aspekten, då var valet inte så svårt. Men det är många trevliga människor jag förlorar som arbetskamrater.

Även om det ska bli väldigt skönt att pappa bara blir pappa igen och inte på deltid är en person som helst ska piska på mig jobb och sådär. It's not personal, it's business... det passar verkligen inte in i det här sammanhanget. För hur mycket business jag än vill vara på ett jobb, så kan det inte bli mer personligt än att jobba med pappa. Hur mycket business han än kan vara mot mig, så kan jag inte vara det tillbaka... inte och vara bekväm med det.

På onsdag kommer Linda hit, det blir trevligt! Hoppas det blir fint väder och sådär så vi kan hitta på en massa trevliga saker.

Det är tur att man inte inser hur otroligt jävla tråkig vintern oftast är, medan den varar. För när sommaren kommer då blir livet så otroligt mycket lättare och jag undrar hur jag överhuvudtaget tog mig igenom månaderna med snö, kyla och mörker.

Jag känner mig så pepp när det är sommar! Jag vill njuta av varje ögonblick! Det vill jag alltid, men på sommaren gör det sig mer påmint! Att slänga ett öga ut genom fönstret och se solen skina från en molnfri himmel, med en sagolikt grön gräsmatta som sällskapar med träd och blommor som lyser upp med närvaron med sina färger!

Och hur busigt ett rejält snöoväder som nästintill sätter samhället i kaos kan vara, så går inget upp mot ett sommarregn. Aldrig tidigare har jag längtat så mycket efter regn! Nog för att jag mer eller mindre alltid, eller åtminstone sedan kärleken tog sina första steg i mitt liv, njutit mer av regn än tidigare. Myskvällar inne med mörka moln och ihållande regn utanför är också underbart! Vare sig man vill sitta inne med gott samvete och bara titta på film/spela tv-spel/mysa... eller vara galen nog att ta en promenad i regnet om man är crazy och på det humöret!

Imorgon när jag ser min lön ska jag troligtvis boka biljetter till på fredag med! Joe Labero i Sandvikens statspark minsann! Jag hoppas jag inte väntat för länge... men jag ville se hur lönen ser ut såhär sista månaden först, så att inte herr Labero trollar mig i en bökig situation. Men snart kommer ju skattepengarna med. Några veckor kvar bara! Sånt gillar vi!

Det får vara allt för nu! Time to go!