Nerverna öser
Ja, idag ska beslutet tas. Fortsätta på nuvarande, eller byta jobb...
Även om valet för mig egentligen varit ganska lätt hela tiden, jag har ju känt vilket det lutar åt och vetat vad jag troligtvis kommer må bäst av. Men det hjälper inte ändå...
Det är en väldigt ovanlig situation, speciellt i ett läge som det här, speciellt för en person som mig som på något sätt lyckats få jobb utan att söka.
De mest effektiva jobbsökningarna har varit sommarjobben på Sandvik, eftersom jag trots allt är utbildad för det och sådär, och de värdesätter den meriten, samt att jag har varit och provat mycket har gjort att jag kommit in.
Samtidigt är jag kluven, för att jobba hos pappa har varit jobbigt ibland, när det inte funnits något att göra (och tiden ska redovisas i tidrapport vad jag gör... har jag inget att göra, då ser det inte så bra ut), samtidigt har jag varit tröttare än någonsin efter jobbet och de dagar jag känt mig piggast är de dagar då jag kunnat sköta mig själv och vara sysselsatt med något jag förstått hela dagen. Men de dagarna har varit lätträknade och pressen ökar ju mer tiden går. Jag förstår inte riktigt hur körkortet helt plötsligt tystades ner. Ett tag lät det som jag skulle vara tvungen att ta för att få vara kvar, andra stunden får jag förlänga om det känns rätt för mig, utan ett ord om körkortet.
Angående just körkortet så är en sak säker, ingen annan än jag själv kommer kunna övertyga mig om att jag ska ta. Jag hoppas ärligt talat att det inte dröjer alltför länge innan jag lyckas, men såhär långt har det inte varit speciellt nära, mer än vid något enstaka tillfälle.
Oh, well! Det är sjukt "nervöst"... jag är så tacksam för tiden på pappas jobb, och det är väl det som gör att jag känner mig som en svikare när jag byter. Hur bra än pappa tar det, för det verkade så när vi pratade om läget häromdagen, så har ju han varit min länk in i det hela, och även om jag blir lite lugnare av att veta att de som bryr sig om jag är där säkert är förstående och så... det gör det fortfarande jobbigt.
Det känns som jag snyltat i väntan på Sandvik, vilket stämmer mindre än jag kanske trodde det var från början. För jag har trivts bra med folket, jag har trivts bra med mycket. Det hade varit enklare om Sandvik hört av sig tidigare och jag inte hunnit fästa mig lite vid saker. Samtidigt som jobbet kanske inte passat mig, och den kommande pressen med telefonsamtal till höger och vänster (folk där jag jobbar nu pratar mer eller mindre konstant i telefonen, samtidigt som de försöker få något gjort på skärmen) så känner jag att det kanske varit nyttigt och utvecklande. Men samtidigt, jag har för lite kött på benen för att prata med utomstående. Vad kan jag säga som de kan ha nytta av? Jag vet knappt vem jag ska hänvisa sakerna jag inte vet till, mer än till pappa då som brukar ha koll.
Men allt kommer väl egentligen ner till ett av de motton jag lever för: "Jobba för att leva, inte leva för att jobba".
Om inte betydelsen är glasklar så förklarar jag kort. Jag vill jobba för att tjäna pengar så jag kan leva på fritiden, jag vill inte ha ett jobb som kräver så mycket energi av mig att jag går på sparlåga när arbetsdagen är slut.
Dessutom är det sjukt skönt att gå till jobbet, istället för att trängas i en överfull buss varje morgon.
Men jag blir darrig i underläppen ändå... min panna väger ett ton och... välkommen till verkligheten!
Självklart är en del av mig rädd att det ska fortsätta kännas som det gjort, att jag ska fortsätta vara trött, trots att det blir nytt jobb. Men jag hoppas att så inte blir fallet, jag hoppas det blir till det bättre. Nu är det bara det där samtalet som ska göras idag som återstår... som än mer plågande, kommer att göras från mitt nuvarande jobb.
Jag känner mig otrogen, tror jag. Det måste vara såhär det känns... sveket, och att jag nu ska ringa "den andra tjejen" från min nuvarandes lägenhet... ungefär! Inte pepp!
Men nu gäller det tack och lov jobb. När allt är klart kommer det nog kännas bättre! Things go back to normal!
Min Sandvik-anställning kommer trots allt att ticka på över sommaren, och nästan hela hockeysäsongen! Då anställningen eventuellt tar slut är det i alla fall slutspel! Och jag kommer inte behöva fira min 25-årsdag arbetslös (även om jag kan vara det två veckor senare)
Oh well, dags att röra mig till bussen! Wish me luck!
Även om valet för mig egentligen varit ganska lätt hela tiden, jag har ju känt vilket det lutar åt och vetat vad jag troligtvis kommer må bäst av. Men det hjälper inte ändå...
Det är en väldigt ovanlig situation, speciellt i ett läge som det här, speciellt för en person som mig som på något sätt lyckats få jobb utan att söka.
De mest effektiva jobbsökningarna har varit sommarjobben på Sandvik, eftersom jag trots allt är utbildad för det och sådär, och de värdesätter den meriten, samt att jag har varit och provat mycket har gjort att jag kommit in.
Samtidigt är jag kluven, för att jobba hos pappa har varit jobbigt ibland, när det inte funnits något att göra (och tiden ska redovisas i tidrapport vad jag gör... har jag inget att göra, då ser det inte så bra ut), samtidigt har jag varit tröttare än någonsin efter jobbet och de dagar jag känt mig piggast är de dagar då jag kunnat sköta mig själv och vara sysselsatt med något jag förstått hela dagen. Men de dagarna har varit lätträknade och pressen ökar ju mer tiden går. Jag förstår inte riktigt hur körkortet helt plötsligt tystades ner. Ett tag lät det som jag skulle vara tvungen att ta för att få vara kvar, andra stunden får jag förlänga om det känns rätt för mig, utan ett ord om körkortet.
Angående just körkortet så är en sak säker, ingen annan än jag själv kommer kunna övertyga mig om att jag ska ta. Jag hoppas ärligt talat att det inte dröjer alltför länge innan jag lyckas, men såhär långt har det inte varit speciellt nära, mer än vid något enstaka tillfälle.
Oh, well! Det är sjukt "nervöst"... jag är så tacksam för tiden på pappas jobb, och det är väl det som gör att jag känner mig som en svikare när jag byter. Hur bra än pappa tar det, för det verkade så när vi pratade om läget häromdagen, så har ju han varit min länk in i det hela, och även om jag blir lite lugnare av att veta att de som bryr sig om jag är där säkert är förstående och så... det gör det fortfarande jobbigt.
Det känns som jag snyltat i väntan på Sandvik, vilket stämmer mindre än jag kanske trodde det var från början. För jag har trivts bra med folket, jag har trivts bra med mycket. Det hade varit enklare om Sandvik hört av sig tidigare och jag inte hunnit fästa mig lite vid saker. Samtidigt som jobbet kanske inte passat mig, och den kommande pressen med telefonsamtal till höger och vänster (folk där jag jobbar nu pratar mer eller mindre konstant i telefonen, samtidigt som de försöker få något gjort på skärmen) så känner jag att det kanske varit nyttigt och utvecklande. Men samtidigt, jag har för lite kött på benen för att prata med utomstående. Vad kan jag säga som de kan ha nytta av? Jag vet knappt vem jag ska hänvisa sakerna jag inte vet till, mer än till pappa då som brukar ha koll.
Men allt kommer väl egentligen ner till ett av de motton jag lever för: "Jobba för att leva, inte leva för att jobba".
Om inte betydelsen är glasklar så förklarar jag kort. Jag vill jobba för att tjäna pengar så jag kan leva på fritiden, jag vill inte ha ett jobb som kräver så mycket energi av mig att jag går på sparlåga när arbetsdagen är slut.
Dessutom är det sjukt skönt att gå till jobbet, istället för att trängas i en överfull buss varje morgon.
Men jag blir darrig i underläppen ändå... min panna väger ett ton och... välkommen till verkligheten!
Självklart är en del av mig rädd att det ska fortsätta kännas som det gjort, att jag ska fortsätta vara trött, trots att det blir nytt jobb. Men jag hoppas att så inte blir fallet, jag hoppas det blir till det bättre. Nu är det bara det där samtalet som ska göras idag som återstår... som än mer plågande, kommer att göras från mitt nuvarande jobb.
Jag känner mig otrogen, tror jag. Det måste vara såhär det känns... sveket, och att jag nu ska ringa "den andra tjejen" från min nuvarandes lägenhet... ungefär! Inte pepp!
Men nu gäller det tack och lov jobb. När allt är klart kommer det nog kännas bättre! Things go back to normal!
Min Sandvik-anställning kommer trots allt att ticka på över sommaren, och nästan hela hockeysäsongen! Då anställningen eventuellt tar slut är det i alla fall slutspel! Och jag kommer inte behöva fira min 25-årsdag arbetslös (även om jag kan vara det två veckor senare)
Oh well, dags att röra mig till bussen! Wish me luck!
Kommentarer
Trackback
