1984
Nej, då levde inte jag.
Men världen är en intressant plats att leva i ibland.
Nu är det 2010 och vad ska man tro om framtiden? 36 år framåt t.ex, som George Orwells bok handlade om när den skrevs blev väl inte riktigt någon fullträff i hur världen ser ut nu när tiden kommit ikapp.
Många är väl fortfarande rädda att världen ska bli sådan. Ett övervakat samhälle där allt kontrolleras och man inte ens får tänka vad man vill...
Jag upplever det dock som att vi är påväg dit med stormsteg, och då inte ens motvilliga steg, utan snarare nyfikna och hastiga steg. Utan att egentligen se det på det sättet givetvis, för vi VILL ju inte ha det så.
Vi vill ju inte att världen ska se allt vi gör, vi vill inte bli dömda, stämplade och sorterade i fack för våra åsikter.
Men vad är det vi gör? Jo, vi bloggar ut åsikter, tankar, rutiner, lägger ut bilder och lämnar ut oss frivilligt istället. Visst går det att begränsa sin bloggs åtkomst med lösenord och sådär, men det kvittar hur många som gör det, för de allra flesta vill synas. Annars kan man ju egentligen återgå till att skriva hederlig dagbok, och en dagbok är ju off-limits för alla, i de flesta fall. Det har väl aldrig hänt att någon sagt "läs min dagbok :) :) :)". Nej, för den är personlig och läser någon annan den, då är det ett svek som det inte tas lätt på.
Utöver bloggar finns ju Facebook med, som är ännu värre. De flesta använder sitt riktiga namn (vilket väl är en del av hela grejen), även om många gör sig lite anonymare genom att inte göra det.
Jag tycker det är läskigt hur villiga många är att hänga ut sig på ett eller annat sätt. Visst är att leva som om det inte finns någon morgondag något många säger sig vilja leva efter, men statistiken talar ju sitt tydliga språk när den visar att det bara finns en dag under hela ens liv som inte får en morgondag. Det mesta talar alltså för att man lever dagen efter en vanlig dag. Att göra alltför ogenomtänkta saker kan göra morgondagen väldigt, väldigt jobbig! Och det känns som alla dessa möjligheter att göra de sakerna blir allt naturligare.
Man ändrar social status och genast har 5 personer kommenterat det, på ett eller annat sätt. Och visst, det kan ju vara trevligt, men de flesta tänker nog inte på att de resterande 100... 200... 300+ vännerna kan se kommentarerna på sina nyheter med. Kanske bryr de sig inte, kanske så sitter man där en vacker dag och får en läsk hälld över huvudet (i bästa fall) för något man inte ens förstått att man gjort/skrivit.
Det är ju lite att säga emot mig själv att skriva det här såhär. Lite som att gnälla på att någon gnäller. Men ja, sen är jag väl inte den oroligaste personen heller. Men jag försöker vara medveten om vad jag vill att andra ska veta och inte.
Poängen är i alla fall att systemet som används i 1984 inte skulle behövas på samma påtvingade sätt längre, för nu avslöjar vi allt själv istället. Utan att verka lida av det speciellt, åtminstone just nu...
Men världen är en intressant plats att leva i ibland.
Nu är det 2010 och vad ska man tro om framtiden? 36 år framåt t.ex, som George Orwells bok handlade om när den skrevs blev väl inte riktigt någon fullträff i hur världen ser ut nu när tiden kommit ikapp.
Många är väl fortfarande rädda att världen ska bli sådan. Ett övervakat samhälle där allt kontrolleras och man inte ens får tänka vad man vill...
Jag upplever det dock som att vi är påväg dit med stormsteg, och då inte ens motvilliga steg, utan snarare nyfikna och hastiga steg. Utan att egentligen se det på det sättet givetvis, för vi VILL ju inte ha det så.
Vi vill ju inte att världen ska se allt vi gör, vi vill inte bli dömda, stämplade och sorterade i fack för våra åsikter.
Men vad är det vi gör? Jo, vi bloggar ut åsikter, tankar, rutiner, lägger ut bilder och lämnar ut oss frivilligt istället. Visst går det att begränsa sin bloggs åtkomst med lösenord och sådär, men det kvittar hur många som gör det, för de allra flesta vill synas. Annars kan man ju egentligen återgå till att skriva hederlig dagbok, och en dagbok är ju off-limits för alla, i de flesta fall. Det har väl aldrig hänt att någon sagt "läs min dagbok :) :) :)". Nej, för den är personlig och läser någon annan den, då är det ett svek som det inte tas lätt på.
Utöver bloggar finns ju Facebook med, som är ännu värre. De flesta använder sitt riktiga namn (vilket väl är en del av hela grejen), även om många gör sig lite anonymare genom att inte göra det.
Jag tycker det är läskigt hur villiga många är att hänga ut sig på ett eller annat sätt. Visst är att leva som om det inte finns någon morgondag något många säger sig vilja leva efter, men statistiken talar ju sitt tydliga språk när den visar att det bara finns en dag under hela ens liv som inte får en morgondag. Det mesta talar alltså för att man lever dagen efter en vanlig dag. Att göra alltför ogenomtänkta saker kan göra morgondagen väldigt, väldigt jobbig! Och det känns som alla dessa möjligheter att göra de sakerna blir allt naturligare.
Man ändrar social status och genast har 5 personer kommenterat det, på ett eller annat sätt. Och visst, det kan ju vara trevligt, men de flesta tänker nog inte på att de resterande 100... 200... 300+ vännerna kan se kommentarerna på sina nyheter med. Kanske bryr de sig inte, kanske så sitter man där en vacker dag och får en läsk hälld över huvudet (i bästa fall) för något man inte ens förstått att man gjort/skrivit.
Det är ju lite att säga emot mig själv att skriva det här såhär. Lite som att gnälla på att någon gnäller. Men ja, sen är jag väl inte den oroligaste personen heller. Men jag försöker vara medveten om vad jag vill att andra ska veta och inte.
Poängen är i alla fall att systemet som används i 1984 inte skulle behövas på samma påtvingade sätt längre, för nu avslöjar vi allt själv istället. Utan att verka lida av det speciellt, åtminstone just nu...
Kommentarer
Trackback
