Data, data, data, I cannot make bricks without clay
Plockade fram nyckel och kort till jobbet nu. Lade på synlig plats så jag inte ska behöva vimsa runt och leta i sista sekunden.
Livet kan vara jobbigt på de mest småaktiga sätt ibland. Är det meningen att man alltid ska ha något att gnälla eller vara orolig över? Det är nog så, jag antar att jag blivit lite vuxnare som känner så, även om jag hatar det.
Det finns olika vägar att gå och oavsett vilken väg det är så kommer det tillfällen då man ångrar att valen inte varit andra.
Jag har alltid halkat fram i livet likt en seriefigur med en tvål under vardera fot. Mestadels har jag hamnat... om inte rätt, så åtminstone inte så hemskt fel att jag inte varit nöjd med vad som hänt.
Mina problem är både små och stora beroende på hur man ser det. Just nu är ett "litet" problem om jag ska beställa mina datordelar eller ej. Det största problemet med det är dock min ständiga tveksamhet, som jag även om den är väldigt jobbig ibland, försöker använda på rätt sätt så att den håller mig borta från förhastade beslut.
"Kommer allt jag valt att fungera?"
"Är det värt att lägga pengar på?"
"Om inte, vad borde de läggas på?"
"Borde jag försöka sätta ihop billigare...?"
Det är ungefär som när valen stod mellan jobben nyligen. Jag vet att jag vill beställa, precis som jag visste att jag vill till Sandvik. Men det finns andra faktorer med som distaherar min hjärna.
Det andra problemet, som egentligen är större, men ändå ganska litet för det mesta. Det är att jag inte bara har ålderskriser själv, utan även får de genom andra. Visst, jag växer, jag blir äldre och tiden tickar på och jag försöker göra det bästa av den. Men universum kretsar inte kring mig. Inte ens för mig.
Känslan är snarare att jag gör vad jag tror är bäst för att hålla mig själv tillfredställd på de områden som gör att jag mår bra. Vilket handlar om att försöka äta sånt jag tycker om, se filmer som jag vill se och... helt enkelt göra det som känns rätt för stunden i den mån det är möjligt, vilket det inte alltid är... men livet ska fördrivas på något sätt, ibland finns måsten och ibland inte. Det låter lite tragiskt att se livet som något som ska "fördrivas", men ja, det är faktiskt så det känns, även om jag inte ser det som något negativt.
Men ja, det hela mynnar ut i att jag försöker må så bra jag kan, så att jag kan vara glad och tänka på andra.
Men ja, som sagt, kriser genom andra. Det behöver inte ens vara en kris de själva har, men jag får i alla fall en egen liten kris av att tänka på att pappa och mamma faktiskt blir äldre, tiden går framåt i en skrämmande fart och jag kommer ju alltid vara ett barn i deras närhet, jag vill ha det så! Jag vill inte känna mig som en vuxen bland andra vuxna.
Jag minns att jag tyckte det var lite jobbigt redan för 10 år sedan, när jag var 14 år med andra ord. Då var pappa 39 år och det var liksom... "Neeeej, nästa år blir han 40...", nu är det ännu värre. Nu blir han 50 nästa år och... även om han alltid är glad och... samma person som jag alltid tycker han varit, så skrämmer det mig att tiden går så fort. Stundvis känns allt meningslöst... värdelöst... jag vill bara stanna tiden... men jag kan inte. Jag hatar att säga/skriva det "Jag kan inte"... Och det handlar inte bara om pappa såklart, mamma blir ju äldre med... men pappa är ju äldst och jag antar att det är därför det känns närmast.
Jag vill inte vara 14 år igen, det kan jag inte säga... även om det inte var något fel på den tiden heller...
Somebody quote me... det känns som min ålder enbart är en ursäkt för andra att höja kraven på hur jag borde vara, vad jag borde göra och vad jag borde kunna och ha åstadkommit! För själv känner jag mig fortfarande som... 12-13-åringen som vill önska sig någon gigantisk Lego-undervattensbas/polisstation/whatever i födelsedagspresent.
"The only difference between men and boys is the size of their toys." finns det ett citat som säger. Jag vet inte om jag tycker storleken har så mycket med saken att göra (det brukar väl ofta vara bilar med i bilden i närheten av citatet). För mig känns det mer...
The only difference between men and boys is the price of their toys."
Det jag vill ha nu är i alla fall dyrare än det jag ville ha förr...
Drygt 2 timmar till jag ska till jobbet nu, lite mindre egentligen. 14:00 - 03:00... yay!
Det var trevligt besök med Linda till päronen igår! Det gick bra och fint och hundarna var snälla och så... och sen på kvällen hemma såg vi Knowing med Nicholas Cage, den är skön på ett udda vänster!
Och nu tänker jag sluta skriva eftersom den här bloggen blev så jävla skitlång att jag tycker synd om vem som än sätter ögonen i den.
Livet kan vara jobbigt på de mest småaktiga sätt ibland. Är det meningen att man alltid ska ha något att gnälla eller vara orolig över? Det är nog så, jag antar att jag blivit lite vuxnare som känner så, även om jag hatar det.
Det finns olika vägar att gå och oavsett vilken väg det är så kommer det tillfällen då man ångrar att valen inte varit andra.
Jag har alltid halkat fram i livet likt en seriefigur med en tvål under vardera fot. Mestadels har jag hamnat... om inte rätt, så åtminstone inte så hemskt fel att jag inte varit nöjd med vad som hänt.
Mina problem är både små och stora beroende på hur man ser det. Just nu är ett "litet" problem om jag ska beställa mina datordelar eller ej. Det största problemet med det är dock min ständiga tveksamhet, som jag även om den är väldigt jobbig ibland, försöker använda på rätt sätt så att den håller mig borta från förhastade beslut.
"Kommer allt jag valt att fungera?"
"Är det värt att lägga pengar på?"
"Om inte, vad borde de läggas på?"
"Borde jag försöka sätta ihop billigare...?"
Det är ungefär som när valen stod mellan jobben nyligen. Jag vet att jag vill beställa, precis som jag visste att jag vill till Sandvik. Men det finns andra faktorer med som distaherar min hjärna.
Det andra problemet, som egentligen är större, men ändå ganska litet för det mesta. Det är att jag inte bara har ålderskriser själv, utan även får de genom andra. Visst, jag växer, jag blir äldre och tiden tickar på och jag försöker göra det bästa av den. Men universum kretsar inte kring mig. Inte ens för mig.
Känslan är snarare att jag gör vad jag tror är bäst för att hålla mig själv tillfredställd på de områden som gör att jag mår bra. Vilket handlar om att försöka äta sånt jag tycker om, se filmer som jag vill se och... helt enkelt göra det som känns rätt för stunden i den mån det är möjligt, vilket det inte alltid är... men livet ska fördrivas på något sätt, ibland finns måsten och ibland inte. Det låter lite tragiskt att se livet som något som ska "fördrivas", men ja, det är faktiskt så det känns, även om jag inte ser det som något negativt.
Men ja, det hela mynnar ut i att jag försöker må så bra jag kan, så att jag kan vara glad och tänka på andra.
Men ja, som sagt, kriser genom andra. Det behöver inte ens vara en kris de själva har, men jag får i alla fall en egen liten kris av att tänka på att pappa och mamma faktiskt blir äldre, tiden går framåt i en skrämmande fart och jag kommer ju alltid vara ett barn i deras närhet, jag vill ha det så! Jag vill inte känna mig som en vuxen bland andra vuxna.
Jag minns att jag tyckte det var lite jobbigt redan för 10 år sedan, när jag var 14 år med andra ord. Då var pappa 39 år och det var liksom... "Neeeej, nästa år blir han 40...", nu är det ännu värre. Nu blir han 50 nästa år och... även om han alltid är glad och... samma person som jag alltid tycker han varit, så skrämmer det mig att tiden går så fort. Stundvis känns allt meningslöst... värdelöst... jag vill bara stanna tiden... men jag kan inte. Jag hatar att säga/skriva det "Jag kan inte"... Och det handlar inte bara om pappa såklart, mamma blir ju äldre med... men pappa är ju äldst och jag antar att det är därför det känns närmast.
Jag vill inte vara 14 år igen, det kan jag inte säga... även om det inte var något fel på den tiden heller...
Somebody quote me... det känns som min ålder enbart är en ursäkt för andra att höja kraven på hur jag borde vara, vad jag borde göra och vad jag borde kunna och ha åstadkommit! För själv känner jag mig fortfarande som... 12-13-åringen som vill önska sig någon gigantisk Lego-undervattensbas/polisstation/whatever i födelsedagspresent.
"The only difference between men and boys is the size of their toys." finns det ett citat som säger. Jag vet inte om jag tycker storleken har så mycket med saken att göra (det brukar väl ofta vara bilar med i bilden i närheten av citatet). För mig känns det mer...
The only difference between men and boys is the price of their toys."
Det jag vill ha nu är i alla fall dyrare än det jag ville ha förr...
Drygt 2 timmar till jag ska till jobbet nu, lite mindre egentligen. 14:00 - 03:00... yay!
Det var trevligt besök med Linda till päronen igår! Det gick bra och fint och hundarna var snälla och så... och sen på kvällen hemma såg vi Knowing med Nicholas Cage, den är skön på ett udda vänster!
Och nu tänker jag sluta skriva eftersom den här bloggen blev så jävla skitlång att jag tycker synd om vem som än sätter ögonen i den.
Kommentarer
Postat av: Linda
puss
Trackback
