Är lite sad
Hmm, ja, lite sad är jag!
Jag tycker NCIS är toookbra! Och det gäller fortfarande, minst lika mycket som tidigare. En bidragande orsak är väl att det berör mig väldigt mycket. Och hur kan det göra det kan man fråga sig? Det har lite att göra med en liten indelning mamma gjorde för någon vecka sedan när vi tittade på ett avsnitt. Hon letade likheter mellan oss i familjen och de olika karaktärerna, och resultatet blev följande:
Mamma - Gibbs
Pappa - Ducky
Bror - DiNozzo
Jag - McGee
Och jag är beredd att hålla med till ganska stor del. Men när jag tittar på serien är det inte McGee jag känner igen mig mest i, det är DiNozzo. Det kan jag inte stå för hela tiden... för han har stunder som jag åtminstone ser som nästan den raka motsatsen av hur jag fungerar. Menar då mest när han drygar med McGee, att dryga så är inte min kopp te.
Men det som jag däremot känner igen mig i är hans lojalitet och känsla. Det låter skitlöjligt att jämföra såhär, men ja, när DiNozzo hamnar i knepiga situationer berör det mig. Med knepiga menar jag... situationer då han får problem att hantera. Något som är genomgående för serien från dagen Ziva kliver in på NCIS-högkvarteret är stämningen mellan de två. Det går i vågor, men när man som mest tror att de tappat intresset eller inte visat det på ett tag så får man sig en omgång igen och hoppet tänds åter.
Det är dock ingen situation som stämmer för mig (precis som det mesta egentligen... men jag fokuserar på det som berör), för jag har redan henne. Hon heter dock lika mycket Ziva som jag heter DiNozzo!
Nåja, nog om flummigt tv-serieprat!
Det var naturligtvis inte bara inslag i NCIS som gör mig sad... nej, det beror mest på att Ludde mår inte bra... (för vilken gång i ordningen?)
Det har kommit blod i hans avföring de senaste dagarna tydligen. Imorgon kl 08 ska han till en veterinär och kollas upp...
Behöver jag skriva vad som oroar mig? Antagligen inte... :(
Jag känner känslan komma krypande... känslan jag var rädd för när jag flyttade till Växjö. Jag höll mig från honom så mycket som jag kunde då, jag ville inte bli för bra vän med honom innan jag flyttade. Jag var visserligen rädd för hundar och så även för honom inledningsvis. Men när jag kom hem från Växjö över julen så var jag bara så glad att se honom! Jag var inte rädd och från den dagen så... fear no more!
Sen flyttade jag hem och har sedan dess inte gjort det minsta för att undvika honom. Han är lite skällig, han är lite snokig, han tigger mer än vad som är okej och han äter allt han kommer åt (som han inte borde). Men han är Ludde! Sångaren Ludde! "Klia-bakom-örat-till-han-välter-och-lägger-sig-på-ryggen"-Ludde... Ludde som likt Rain man blir jättekinkig och tydligt påminner pappa om att han ska ut och gå någon gång mellan 18:45 och 19:30.
Det är en av sakerna som skrämmer mig med djur, eller egentligen främst hundar. Fiskar och liknande... hmm, är iofs svåra för mig att jämföra med eftersom de dog så fort efter jag fått dem... men ändå! Not the same! Men ja, när dagen kommer för de att... kila vidare! När det är slutviftat på svansen... :(
Det är kärlek på ett vis. När det är slut, då inser man precis som ett passerat förhållande hur mycket personen betytt. Desto bättre det varit, desto jobbigare blir det... (ingen regel utan undantag dock... men det stämmer oftast tycker jag)
Det är på ett sätt självplågeri att ha husdjur... all glädje och tid av lyckliga minnen knölas ihop till en intensiv boll av ledsamhet som slår över som en tsunami. Aj! Det gör ont! :( Även om det inte har hänt än... det kan ju faktiskt gå bra och sådär. Men faktum kvarstår... en dag är det slut! Och det kommer vara lika jobbigt oavsett när.
Tankarna på det här för ju oundvikligt tankarna till dagen då Balder... ja...
Med tanke på hur förtjust jag är i honom, och han ska tydligen besvara det rätt bra vad jag hört... nej, usch. Don't wanna go there... :(
En positiv sak dock! Även om jag är översköljd av det här just nu och inte riktigt kan glädja mig så mycket som jag skulle vilja just nu. När jag kom hem från päronen nu på kvällen såg jag följande:
Jag tycker NCIS är toookbra! Och det gäller fortfarande, minst lika mycket som tidigare. En bidragande orsak är väl att det berör mig väldigt mycket. Och hur kan det göra det kan man fråga sig? Det har lite att göra med en liten indelning mamma gjorde för någon vecka sedan när vi tittade på ett avsnitt. Hon letade likheter mellan oss i familjen och de olika karaktärerna, och resultatet blev följande:
Mamma - Gibbs
Pappa - Ducky
Bror - DiNozzo
Jag - McGee
Och jag är beredd att hålla med till ganska stor del. Men när jag tittar på serien är det inte McGee jag känner igen mig mest i, det är DiNozzo. Det kan jag inte stå för hela tiden... för han har stunder som jag åtminstone ser som nästan den raka motsatsen av hur jag fungerar. Menar då mest när han drygar med McGee, att dryga så är inte min kopp te.
Men det som jag däremot känner igen mig i är hans lojalitet och känsla. Det låter skitlöjligt att jämföra såhär, men ja, när DiNozzo hamnar i knepiga situationer berör det mig. Med knepiga menar jag... situationer då han får problem att hantera. Något som är genomgående för serien från dagen Ziva kliver in på NCIS-högkvarteret är stämningen mellan de två. Det går i vågor, men när man som mest tror att de tappat intresset eller inte visat det på ett tag så får man sig en omgång igen och hoppet tänds åter.
Det är dock ingen situation som stämmer för mig (precis som det mesta egentligen... men jag fokuserar på det som berör), för jag har redan henne. Hon heter dock lika mycket Ziva som jag heter DiNozzo!
Nåja, nog om flummigt tv-serieprat!
Det var naturligtvis inte bara inslag i NCIS som gör mig sad... nej, det beror mest på att Ludde mår inte bra... (för vilken gång i ordningen?)
Det har kommit blod i hans avföring de senaste dagarna tydligen. Imorgon kl 08 ska han till en veterinär och kollas upp...
Behöver jag skriva vad som oroar mig? Antagligen inte... :(
Jag känner känslan komma krypande... känslan jag var rädd för när jag flyttade till Växjö. Jag höll mig från honom så mycket som jag kunde då, jag ville inte bli för bra vän med honom innan jag flyttade. Jag var visserligen rädd för hundar och så även för honom inledningsvis. Men när jag kom hem från Växjö över julen så var jag bara så glad att se honom! Jag var inte rädd och från den dagen så... fear no more!
Sen flyttade jag hem och har sedan dess inte gjort det minsta för att undvika honom. Han är lite skällig, han är lite snokig, han tigger mer än vad som är okej och han äter allt han kommer åt (som han inte borde). Men han är Ludde! Sångaren Ludde! "Klia-bakom-örat-till-han-välter-och-lägger-sig-på-ryggen"-Ludde... Ludde som likt Rain man blir jättekinkig och tydligt påminner pappa om att han ska ut och gå någon gång mellan 18:45 och 19:30.
Det är en av sakerna som skrämmer mig med djur, eller egentligen främst hundar. Fiskar och liknande... hmm, är iofs svåra för mig att jämföra med eftersom de dog så fort efter jag fått dem... men ändå! Not the same! Men ja, när dagen kommer för de att... kila vidare! När det är slutviftat på svansen... :(
Det är kärlek på ett vis. När det är slut, då inser man precis som ett passerat förhållande hur mycket personen betytt. Desto bättre det varit, desto jobbigare blir det... (ingen regel utan undantag dock... men det stämmer oftast tycker jag)
Det är på ett sätt självplågeri att ha husdjur... all glädje och tid av lyckliga minnen knölas ihop till en intensiv boll av ledsamhet som slår över som en tsunami. Aj! Det gör ont! :( Även om det inte har hänt än... det kan ju faktiskt gå bra och sådär. Men faktum kvarstår... en dag är det slut! Och det kommer vara lika jobbigt oavsett när.
Tankarna på det här för ju oundvikligt tankarna till dagen då Balder... ja...
Med tanke på hur förtjust jag är i honom, och han ska tydligen besvara det rätt bra vad jag hört... nej, usch. Don't wanna go there... :(
En positiv sak dock! Även om jag är översköljd av det här just nu och inte riktigt kan glädja mig så mycket som jag skulle vilja just nu. När jag kom hem från päronen nu på kvällen såg jag följande:
Tada!
Kommentarer
Postat av: Linda
woho sexigt!
Trackback
