Längtan och biobesök
Snart dags för mig att åter dra mig till jobbet igen. Det rullar på och jag (tror jag) lär mig något nytt varje dag! Det är fint med trygghet på den punkten.
Har hunnit med två biobesök sedan jag bloggade sist! Sherlock Holmes och Avatar. Det är nog första gången jag går på två filmer med så kort tid emellan, och som båda är så sjukt bra!
Sherlock Holmes var mycket underhållande med herr Downey Jr i huvudrollen. Jag skulle vilja beskriva rollen som jämförbar med Johnny Depps roll som Jack Sparrow i Pirates of the Caribbean, vilket inte vill säga lite, eftersom jag är ett stort fan av Jack Sparrow.
Men ja, Avatar... det bär alltid emot lite att säga alltför mainstream-saker. Det är ju roligare att säga saker som andra inte redan tjatar om, eller som biointäckterna bekräftar. Det var en otroligt mäktig upplevelse! På gott och ont!
Det hade inte gått lång tid förrän jag slogs av tanken "Den här filmen gör väl många deprimerade/självmordsbenägna". En iaktagelse som jag efter filmen fick veta (utan att själv ha tagit upp det) att det stämde. (http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article6419627.ab)
Den färgglada, fantasifulla världen som skapats är något utöver det vanliga, en massa konstiga djur och ja, allmänt trevlig stämning, så länge man ser det ur Na'vi-folkets perspektiv (så länge inte skjutglada, giriga människor som vill komma åt en mineral som är värd 20 miljoner dollar/kg kommer och förstör).
Jag hade läst innan att filmen var tänkt som en väckarklocka miljömässigt och samtidigt som en spark i arslet till USA för deras krigande, om jag inte minns helt fel. I vilket fall tänkte jag på det under filmen, och det miljömässiga hade jag iofs svårt att se. Plötsligt kändes det som "Bäst före"-datumet på Jorden har passerat med råge och att anledningen Na'vi folket har att rädda sin kära Pandora-planet är betydligt lättare att känna sympati för än att rädda Jorden, en grå planet där allt handlar om pengar. Eller... det är ju inte riktigt sant, men det är åtminstone känslan i Sveriges vintermörker.
Pengar är tyvärr en nödvändighet, synd att det finns vissa som gör vad som helst med det som anledning.
I allt det mysiga i filmen kom jag naturligtvis att glida iväg stundvis (även om filmen duktigt höll mig fullt fokuserad nästan varje minut av de 161 minuter den pågick). Tankarna gick till min flickvän, som just då (tillsammans med några vänner) kändes som en av få ljuspunkter i den värld som man trots allt skulle återgå till efter filmens slut. På med jackan, vantarna och ut i de 14 minusgraderna.
Jag kan inte heller förneka att en viss känslomässig oro finns just nu, olika scenarion bubblar fram och jag vill egentligen in i det sista hålla ut för att hoppas att det trots allt kan bli bra igen. En annan del av mig vill fatta beslutet nu, av eller på med känslor. Av lockar mig inte alls. På är en känslomässig risk, och ju mer jag känner för att ta den, för det känns ändå givet, så ju mer känns det som jag hoppas på något som kanske aldrig kommer igen. För det fanns ju där, kändes det som.
Har hunnit med två biobesök sedan jag bloggade sist! Sherlock Holmes och Avatar. Det är nog första gången jag går på två filmer med så kort tid emellan, och som båda är så sjukt bra!
Sherlock Holmes var mycket underhållande med herr Downey Jr i huvudrollen. Jag skulle vilja beskriva rollen som jämförbar med Johnny Depps roll som Jack Sparrow i Pirates of the Caribbean, vilket inte vill säga lite, eftersom jag är ett stort fan av Jack Sparrow.
Men ja, Avatar... det bär alltid emot lite att säga alltför mainstream-saker. Det är ju roligare att säga saker som andra inte redan tjatar om, eller som biointäckterna bekräftar. Det var en otroligt mäktig upplevelse! På gott och ont!
Det hade inte gått lång tid förrän jag slogs av tanken "Den här filmen gör väl många deprimerade/självmordsbenägna". En iaktagelse som jag efter filmen fick veta (utan att själv ha tagit upp det) att det stämde. (http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article6419627.ab)
Den färgglada, fantasifulla världen som skapats är något utöver det vanliga, en massa konstiga djur och ja, allmänt trevlig stämning, så länge man ser det ur Na'vi-folkets perspektiv (så länge inte skjutglada, giriga människor som vill komma åt en mineral som är värd 20 miljoner dollar/kg kommer och förstör).
Jag hade läst innan att filmen var tänkt som en väckarklocka miljömässigt och samtidigt som en spark i arslet till USA för deras krigande, om jag inte minns helt fel. I vilket fall tänkte jag på det under filmen, och det miljömässiga hade jag iofs svårt att se. Plötsligt kändes det som "Bäst före"-datumet på Jorden har passerat med råge och att anledningen Na'vi folket har att rädda sin kära Pandora-planet är betydligt lättare att känna sympati för än att rädda Jorden, en grå planet där allt handlar om pengar. Eller... det är ju inte riktigt sant, men det är åtminstone känslan i Sveriges vintermörker.
Pengar är tyvärr en nödvändighet, synd att det finns vissa som gör vad som helst med det som anledning.
I allt det mysiga i filmen kom jag naturligtvis att glida iväg stundvis (även om filmen duktigt höll mig fullt fokuserad nästan varje minut av de 161 minuter den pågick). Tankarna gick till min flickvän, som just då (tillsammans med några vänner) kändes som en av få ljuspunkter i den värld som man trots allt skulle återgå till efter filmens slut. På med jackan, vantarna och ut i de 14 minusgraderna.
Jag kan inte heller förneka att en viss känslomässig oro finns just nu, olika scenarion bubblar fram och jag vill egentligen in i det sista hålla ut för att hoppas att det trots allt kan bli bra igen. En annan del av mig vill fatta beslutet nu, av eller på med känslor. Av lockar mig inte alls. På är en känslomässig risk, och ju mer jag känner för att ta den, för det känns ändå givet, så ju mer känns det som jag hoppas på något som kanske aldrig kommer igen. För det fanns ju där, kändes det som.
Kommentarer
Trackback
