Hjälp!
Snart bär det av till den första arbetsdagen på min provanställning på pappas jobb, där jag ska sitta och rita i ett program som heter MicroStation. Jag är nervös, delvis för att jag känner mig som en fuskare, delvis för att... jag i princip inte fått veta någonting innan. Visst, det kanske hängt på mitt eget intresse att ta reda på. Men det blir lite krystat när pappa trots allt är min kontakt där. Jag kunde väl åkt dit, hälsat på chefen och gjort ett intryck... men det har känts konstigt när hela grejen som dykt är genom kontakt med pappa, som i sin tur haft kontakt med chefen.
Och när jag skrev fuskare så menar jag väl egentligen att det varit annorlunda om jag fått jobbet p.g.a. mina meriter och för att de tror jag är rätt person för jobbet. Visst, jag har läst några kurser om att rita, CAD A och CAD B, men det är inget snack om att det finns många som kunnat konkurrera ut mig om det här. Men nu, tack vare pappa har jag halkat in och... vem vet, kanske är jag rätt person för jobbet och kaaanske blir det bra till slut.
Det här var också min sista utväg för att inte behöva sälja lägenheten, vilket gjorde att det också var viktigt att ta chansen nu när den kom. Att hitta jobb överhuvudtaget nu är inte lätt, och speciellt inte i Gävleborg... och speciellt inte så pass nära! Hade lika gärna kunnat bli aktuellt att pendla 2 timmar om dagen... och det hade jag nog inte stått ut med.
Men men, jag ska göra mitt bästa idag och hoppas att det går bra. Men jag är äckligt, äckligt nervös. Räddningen är väl att många fortfarande inte börjat (många börjar 11/1), samt att jag idag enbart ska ha kurs med en annan ny, en kurs som för övrigt pappa ska hålla i. Men det är ändå många nya händer att skaka, många nyfikna och många som kanske kommer titta snett på mig och tycka att jag just "fuskat" mig in.
Nåja, strax ska jag på bussen.
Utöver det så har nyårshelgen kantats av små och stora genombrott för mitt huvud. Det krävs inget stort genombrott för att inse att jag saknar Linda mer än jag någonsin, vilket både känns väldigt bra, och givetvis jobbigt på samma gång. Det är bara att hoppas vi får chans att ses mer snart än vi tror, för just nu vet vi inte direkt när det kan bli. Kanske om... 10 veckor? Jag hoppas innerligt att det inte dröjer så länge! :(
Jag har min nya skjorta på mig (känner mig 20 år äldre...) och det är lite out-of-body experience att se sig själv i spegeln. Jag vet inte om jag gillar det. Men jag får väl ha min "konsult"-skjorta idag och sedan försöka hitta mig själv imorgon igen eller något. Jag skulle nog tagit någon av mina t-shirts jag tycker om istället...
Nu smälter jag säkert in bättre, men det viktigaste är inte att smälta in med folks skjortor, utan med folket som folk!
Off I go! Wish me luck! (och förlåt igen för att jag bloggar så tardigt sällan :( )
Och när jag skrev fuskare så menar jag väl egentligen att det varit annorlunda om jag fått jobbet p.g.a. mina meriter och för att de tror jag är rätt person för jobbet. Visst, jag har läst några kurser om att rita, CAD A och CAD B, men det är inget snack om att det finns många som kunnat konkurrera ut mig om det här. Men nu, tack vare pappa har jag halkat in och... vem vet, kanske är jag rätt person för jobbet och kaaanske blir det bra till slut.
Det här var också min sista utväg för att inte behöva sälja lägenheten, vilket gjorde att det också var viktigt att ta chansen nu när den kom. Att hitta jobb överhuvudtaget nu är inte lätt, och speciellt inte i Gävleborg... och speciellt inte så pass nära! Hade lika gärna kunnat bli aktuellt att pendla 2 timmar om dagen... och det hade jag nog inte stått ut med.
Men men, jag ska göra mitt bästa idag och hoppas att det går bra. Men jag är äckligt, äckligt nervös. Räddningen är väl att många fortfarande inte börjat (många börjar 11/1), samt att jag idag enbart ska ha kurs med en annan ny, en kurs som för övrigt pappa ska hålla i. Men det är ändå många nya händer att skaka, många nyfikna och många som kanske kommer titta snett på mig och tycka att jag just "fuskat" mig in.
Nåja, strax ska jag på bussen.
Utöver det så har nyårshelgen kantats av små och stora genombrott för mitt huvud. Det krävs inget stort genombrott för att inse att jag saknar Linda mer än jag någonsin, vilket både känns väldigt bra, och givetvis jobbigt på samma gång. Det är bara att hoppas vi får chans att ses mer snart än vi tror, för just nu vet vi inte direkt när det kan bli. Kanske om... 10 veckor? Jag hoppas innerligt att det inte dröjer så länge! :(
Jag har min nya skjorta på mig (känner mig 20 år äldre...) och det är lite out-of-body experience att se sig själv i spegeln. Jag vet inte om jag gillar det. Men jag får väl ha min "konsult"-skjorta idag och sedan försöka hitta mig själv imorgon igen eller något. Jag skulle nog tagit någon av mina t-shirts jag tycker om istället...
Nu smälter jag säkert in bättre, men det viktigaste är inte att smälta in med folks skjortor, utan med folket som folk!
Off I go! Wish me luck! (och förlåt igen för att jag bloggar så tardigt sällan :( )
Kommentarer
Trackback
