En Tobbish, en blogg!

Igår gällde det, för SAIK, för Edlund (för målrekordet). Jag hade en biljett... men jag var ändå inte speciellt peppad att gå till arenan tyvärr. Följde matchen via text-tv och kunde efter att sett resultatet gå lite som en berg-o-dalbana åtminstone se SAIK vinna med 9-6, dock utan några mål från Edlund. (Kan det varit något som diskret punktmarkerat honom tro? Hans pappa står ju trots allt i andra lagets bås och håller ordning.)

Nåja, jag gick inte och det var väl på sätt och vis lika bra. Jag är fortfarande nyfiken på arenan, men det får bli nu när slutspelet drar igång istället. Matchen vanns ju, vilket är trevligt, men jag ville se mål från Edlund, och det blev ju inga sådana.

Men idag är det match för mig! Klockan 21:30 drar den igång och vi möter ett lag med 17-18-åringar som har kondis så det räcker och blir över. Senast fick vi stryk, men det var ändå någorlunda jämnt. De vågade mer då, och hade en spelare som låg bakom det mesta. Han gjorde illa sig och kunde inte fullfölja matchen senast, och i hans frånvaro var vi det bättre laget. (Nu ska det inte krävas, men det ska tilläggas att vi inte var två kedjor heller.)

Jag önskar jag visste hur jag vill ha det nu när Linda kommer hit, men det vet jag inte. Kanske är det en varningens signal? Eller är jag bara feg? Eller vad är det egentligen? Det verkar bli komplicerat dock, på gott och ont. Det är alltid enklast när det känns avslappnat och naturligt... vilket inte lär vara fallet på samma sätt nu. Kommer det kunna kännas bra på ett icke avslappnat och onaturligt sätt? (Om vi leker med tanken att det blir så, jag kan givetvis ha fel!)

Det visar sig hur det blir. Vad som än händer hoppas jag att det känns bra efteråt. Om det är möjligt... men jag vill tro att det är det!